Tidsmaskinen är borta

Tidsresenären hade byggt en maskin som kunde röra sig genom tiden.

Inte framåt på en väg.

Inte över havet.

Genom tiden.

När han till slut vågade prova den satte han sig i maskinen, tog tag i reglagen och startade.

Laboratoriet omkring honom började förändras.

Dag blev natt.

Natt blev dag.

Solen rörde sig över himlen så snabbt att den såg ut som ett ljus som steg och föll.

Årstiderna kom och försvann.

Hus byggdes.

Hus försvann.

Träd växte upp på några sekunder.

Och tidsresenären fortsatte framåt.

Hundra år.

Tusen.

Tiotusen.

Till slut stannade han.

Maskinen föll åt sidan och han kastades ut i vått gräs.

När han reste sig tittade han på de små visarna på maskinen.

Året var 802 701.

En vit sfinx

Det regnade hårt.

Framför honom stod en enorm vit staty.

Den liknade en sfinx med stora vingar och vilade på en hög bas av brons.

Runt omkring fanns märkliga byggnader, träd och blommor.

Det var fortfarande jorden.

Men ingenting såg riktigt ut som hans egen tid.

Sedan såg han människor komma mot honom.

De var små och vackra, med mjuka kläder i starka färger.

De verkade inte rädda.

Tvärtom.

De skrattade.

De rörde vid hans kläder.

De rörde vid maskinen.

Tidsresenären blev genast vaksam.

Maskinen var hans enda väg hem.

Så han skruvade loss de två små reglage som behövdes för att starta den och stoppade dem i fickan.

Nu kunde ingen använda maskinen utan honom.

Det kändes säkert.

Och eftersom människorna verkade vänliga lät han sig följa med dem.

Tidsmaskinen stod kvar i gräset.

Framtiden

De tog honom till en stor byggnad.

Där fick han frukt och försökte prata med dem.

Det gick dåligt.

Deras språk var helt främmande.

De verkade dessutom tappa intresset för saker nästan lika snabbt som de blev nyfikna på dem.

Men de var vänliga.

Och världen omkring dem verkade lugn.

Tidsresenären hade föreställt sig framtidens människor som otroligt intelligenta.

Han hade tänkt sig avancerade maskiner, vetenskap och stora uppfinningar.

I stället såg han människor som åt frukt, skrattade, sov och lekte.

Ingen verkade arbeta.

Ingen verkade ha bråttom.

Det fanns inga små hus.

Inga butiker.

Nästan inga maskiner.

Överallt fanns stora gamla byggnader och vackra trädgårdar.

Kanske, tänkte han, hade människan äntligen löst alla sina problem.

Kanske fanns det inte längre fattigdom.

Inte krig.

Inte hårt arbete.

Det såg nästan ut som ett paradis.

Månen kommer fram

Tidsresenären gick upp på en höjd för att se mer av landskapet.

Han satt där länge och försökte förstå vad som hade hänt med mänskligheten.

Sedan blev det mörkt.

Månen steg över framtidens värld.

Han blev kall.

Det var dags att gå tillbaka.

Han tittade ner mot platsen där han hade lämnat maskinen.

Den stora vita sfinxen syntes tydligt i månskenet.

Buskarna fanns där.

Den lilla gräsytan också.

Men något såg fel ut.

Han tittade igen.

Sedan förstod han.

Tidsmaskinen var borta.

“De har bara flyttat den”

Först vägrade han tro på det.

Han hade säkert tittat på fel plats.

Det måste finnas två liknande gräsytor.

Men sfinxen stod där.

Träden stod där.

Allt stämde.

Utom maskinen.

Han började springa nerför kullen.

“De har bara flyttat den”, tänkte han.

“Kanske stod den i vägen.”

“Kanske har de gömt den under några buskar.”

Han sprang snabbare.

Sedan föll han.

Han slog ansiktet mot marken och kände blod på kinden.

Han reste sig direkt och fortsatte.

Nu började en annan tanke komma.

En tanke han försökte trycka bort.

Tänk om den verkligen är borta?

Inte några meter bort.

Inte bakom en buske.

Borta.

Då kunde han inte resa hem.

Det tomma gräset

När han kom fram fanns ingen maskin där.

Han sprang runt bland buskarna.

Ingenting.

Han letade bakom träd.

Ingenting.

Han ropade.

Ingen svarade.

De små människorna som hade skrattat och följt honom under dagen syntes inte till.

Till slut stod han helt stilla.

Ovanför honom reste sig den vita sfinxen.

Dess ansikte verkade nästan le åt honom.

För första gången sedan han hade kommit till framtiden var han inte längre en besökare.

Han var fast där.

Panik

Tidsresenären hade tänkt på framtiden som ett experiment.

Han kunde stanna så länge han ville.

Titta.

Lära sig.

Sedan sätta sig i maskinen och åka hem.

Det var det som hade gjort allt säkert.

Framtiden kunde vara märklig.

Till och med farlig.

Men hans egen tid väntade alltid bara några rörelser med ett reglage bort.

Nu fanns inte den tryggheten längre.

Han började slå med händerna mot marken.

Han ropade på människorna.

När några av dem till slut kom försökte han fråga var maskinen fanns.

Han pekade.

Visade med händerna.

Försökte göra sig förstådd.

De tittade på honom.

Några log.

Några skrattade.

Ingen verkade förstå.

Det gjorde honom ännu argare.

Spåren

När det blev ljusare började tidsresenären undersöka marken.

Nu försökte han tänka i stället för att bara reagera.

Och då såg han något.

Det fanns märken i gräset.

Något tungt hade dragits över marken.

Spåren gick mot den stora sfinxen.

Han följde dem.

Vid sfinxens bas såg han fler märken.

Smala fotspår.

Och bronssockeln var märklig.

Den såg först ut som ett massivt block.

Men när han slog på den hörde han ett annat ljud.

Den var ihålig.

Han undersökte sidorna.

Där fanns stora paneler av brons.

De hade inga handtag.

Inga nyckelhål.

Men de såg ut som dörrar.

Tidsresenären stod framför dem.

Nu förstod han åtminstone en sak.

Någon hade tagit hans maskin.

Och han trodde att den fanns på andra sidan bronsväggen.

Den viktigaste uppfinningen i världen

Han slog på dörrarna.

Inget hände.

Han slog hårdare.

Fortfarande ingenting.

Han hämtade en stor sten och började hamra mot metallen.

De små människorna stod på avstånd och tittade på.

Ingen försökte hjälpa honom.

Till slut blev han utmattad.

Han satte sig ner.

Maskinen var antagligen bara några meter från honom.

Men några meter kunde lika gärna vara åttahundratusen år.

Utan maskinen fanns ingen väg tillbaka.

Framtiden förändras

Några timmar tidigare hade tidsresenären tittat på framtiden med nyfikenhet.

Vad åt människorna?

Varför arbetade ingen?

Vad hade hänt med städerna?

Hur hade mänskligheten förändrats?

Nu hade alla de frågorna plötsligt blivit mindre viktiga.

Han hade bara en kvar:

Vem tog min maskin?

Det är något märkligt med resor.

En plats kan kännas spännande så länge man vet att man kan lämna den.

Men samma plats förändras när dörren hem stängs.

År 802 701 hade inte blivit farligare på några sekunder.

Träden var desamma.

Människorna var desamma.

Den vita sfinxen stod kvar där den hade stått hela tiden.

Det enda som hade förändrats var detta:

Tidsresenären visste inte längre hur han skulle komma hem.