Rosen som ingen ville ha

Den unge studenten satt i gräset och grät.

“Hon sa att hon skulle dansa med mig om jag gav henne en röd ros.”

Han tittade runt i trädgården.

Där fanns många blommor.

Men ingen röd ros.

“Jag har läst filosofi”, sa han för sig själv.

“Jag har läst vad kloka människor har skrivit om livet.”

“Men vad hjälper allt det om jag inte kan hitta en enda ros?”

Högt uppe i ett träd satt en näktergal och lyssnade.

Hon hade sjungit om kärlek många nätter.

Nu trodde hon att hon äntligen såg den framför sig.

En människa som verkligen var kär.

En röd ros

Näktergalen flög genom trädgården.

Hon kom till en rosenbuske.

“Ge mig en röd ros”, bad hon.

“Så sjunger jag min vackraste sång för dig.”

Busken svarade:

“Mina rosor är vita.”

Näktergalen flög vidare.

Hon hittade en annan buske.

“Ge mig en röd ros.”

“Mina rosor är gula.”

Till slut kom hon till en rosenbuske under studentens fönster.

“Du måste kunna hjälpa mig.”

Busken svarade:

“Mina rosor är röda.”

Näktergalen blev glad.

“Ge mig bara en.”

Men busken var skadad av vintern.

Kylan hade förstört knopparna.

Stormen hade brutit grenarna.

“Jag kommer inte att få några rosor i år”, sa den.

Näktergalen blev tyst.

“Finns det verkligen inget sätt?”

Busken tvekade.

“Det finns ett.”

“Berätta.”

“Det är ett fruktansvärt sätt.”

“Berätta ändå.”

Priset

Rosenbusken förklarade.

Om näktergalen verkligen ville skapa en röd ros måste hon sjunga hela natten i månljuset.

Medan hon sjöng skulle hon pressa sitt bröst mot en tagg.

Taggen skulle gå djupare och djupare.

Till slut skulle den nå hennes hjärta.

Hennes blod skulle färga rosen röd.

Näktergalen förstod.

För att studenten skulle få sin ros måste hon dö.

Hon flög tillbaka till honom.

Han låg fortfarande i gräset.

“Var glad”, sjöng hon.

“Du ska få din röda ros.”

Studenten hörde fågeln.

Men han förstod inte orden.

Han kunde mycket om sådant som stod i böcker.

Näktergalens språk fanns inte där.

Han lyssnade en stund.

Sedan tänkte han att sången var vacker men lite opraktisk.

Och gick in.

Den sista sången

På natten kom månen fram.

Näktergalen flög till rosenbusken.

Hon satte bröstet mot taggen.

Sedan började hon sjunga.

Först sjöng hon om den första kärleken mellan två människor.

En ros började växa på grenen.

Den var nästan vit.

“Kom närmare”, sa rosenbusken.

Näktergalen pressade sig hårdare mot taggen.

Smärtan blev starkare.

Hon fortsatte sjunga.

Nu sjöng hon om längtan.

Om att vilja vara nära en annan människa.

Rosen blev rosa.

Men dess centrum var fortfarande blekt.

“Kom närmare”, sa busken igen.

Näktergalen visste vad det betydde.

Hon pressade sitt bröst ännu hårdare framåt.

Taggen nådde hennes hjärta.

Hon fortsatte sjunga.

Svagare nu.

Men hon slutade inte.

Rosen blev mörkare.

Rödare.

Till slut var den djupt röd.

Näktergalen sjöng en sista ton.

Sedan föll hon ner i gräset.

När morgonen kom låg hon död under busken.

På grenen ovanför henne fanns en perfekt röd ros.

Vilken tur

Vid lunchtid öppnade studenten sitt fönster.

Han såg rosen.

“Vilken tur!”

Han sprang ut och plockade den.

Han såg inte näktergalen i gräset.

Han visste inte hur rosen hade kommit dit.

För honom hade problemet bara löst sig.

Han tog på sig sin hatt och gick till huset där professorns dotter bodde.

Hon satt utanför huset.

“Du sa att du skulle dansa med mig om jag gav dig en röd ros.”

Han höll fram blomman.

“Se. Här är den.”

Han väntade på hennes svar.

Smyckena

Den unga kvinnan tittade på rosen.

Sedan skakade hon på huvudet.

“Jag tror inte att den passar till min klänning.”

Studenten stirrade på henne.

“Men du sa-”

“Och dessutom”, fortsatte hon, “har kammarherrens brorson skickat smycken till mig.”

Hon tittade på blomman igen.

“Smycken kostar mycket mer än rosor.”

Studentens ansikte förändrades.

Hela morgonen hade han tänkt på ögonblicket när hon skulle ta emot rosen.

Han hade föreställt sig dansen.

Han hade föreställt sig kärleken.

Nu stod hon framför honom och jämförde hans blomma med smycken.

“Du är otacksam”, sa han.

Hon blev irriterad.

“Otacksam?”

“Du är dessutom oförskämd. Och vem är du egentligen? Bara en student.”

Hon gick in i huset.

I gatan

Studenten stod ensam kvar med rosen.

Sedan kastade han bort den.

Blomman föll ner i gatan.

Ett hjul körde över den.

Rosen som hade kostat näktergalen hennes liv låg nu i smutsen.

Studenten gick hem.

På vägen tänkte han på kärlek.

Han hade trott att kärleken var något stort.

Nu tyckte han mest att den verkade opraktisk.

Logik var bättre.

Logik lovade inte saker som kanske aldrig skulle hända.

Så han gick tillbaka till sitt rum.

Han tog fram en stor bok.

Och började läsa filosofi igen.

Vem var egentligen kär?

Det är lätt att läsa berättelsen och bli arg på den unga kvinnan.

Hon väljer smycken framför en ros.

Men studenten är också märklig.

När hon inte vill ha honom längre förändras hans idé om kärlek nästan direkt.

Några minuter tidigare var kärleken det viktigaste i världen.

Nu bestämmer han sig för att den är meningslös.

Och näktergalen?

Hon dör för en kärlek som hon egentligen inte känner till.

Hon hör studenten gråta.

Hon bestämmer sig för att han måste vara en stor älskare.

Men hon vet nästan ingenting om honom.

Tre personer ser alltså samma sak på helt olika sätt.

För studenten är rosen en biljett till en dans.

För den unga kvinnan är den mindre värd än smycken.

För näktergalen är den värd ett liv.

Det märkliga är att själva rosen aldrig förändras.

Det är människorna omkring den som bestämmer vad den betyder.

Och kanske är det där berättelsen blir mer obehaglig än romantisk:

någon kan offra allt för något -

samtidigt som personen bredvid inte ens förstår att ett offer har gjorts.