När Urashima kom hem

Urashima Tarō bodde vid havet.

Han var fiskare, precis som många andra i byn.

Varje morgon gick han ner till stranden.

Han kände havet.

Han kände båtarna.

Han kände människorna som bodde i husen längs kusten.

Det var ett litet liv.

Men det var hans.

En dag såg Urashima några barn på stranden.

De stod i en ring runt något.

När han kom närmare såg han en sköldpadda.

Barnen petade på den och lyfte den från marken.

“Sluta”, sa Urashima.

Barnen skrattade.

“Det är bara en sköldpadda.”

Urashima tog den försiktigt från dem.

Han bar ner den till vattnet och satte den i havet.

Sköldpaddan försvann under ytan.

Urashima tänkte inte mer på saken.

Någon väntar i havet

Några dagar senare var Urashima ute i sin båt.

Havet var lugnt.

Plötsligt hörde han en röst.

“Urashima.”

Han tittade omkring sig.

Ingen annan båt fanns i närheten.

“Urashima.”

Då såg han sköldpaddan bredvid båten.

Det var samma sköldpadda som han hade räddat.

“Jag har kommit för att tacka dig”, sa den.

Urashima stirrade.

Han hade många frågor.

Men innan han hann ställa någon av dem sa sköldpaddan:

“Vill du följa med mig?”

“Vart?”

“Till palatset under havet.”

Det lät omöjligt.

Men Urashima steg ner på sköldpaddans rygg.

Sedan började de sjunka.

Djupare.

Och djupare.

Urashima väntade på att han skulle få svårt att andas.

Det hände inte.

Vattnet omkring honom blev mörkare.

Sedan ljusare igen.

Och framför honom låg ett palats.

En plats utan tid

Portarna öppnades.

En ung kvinna kom fram för att möta honom.

Hon hette Otohime.

Hon välkomnade Urashima som om hon redan kände honom.

“Du räddade en sköldpadda”, sa hon.

“Därför är du vår gäst.”

Urashima fick mat han aldrig hade sett tidigare.

Musik spelades.

Fiskar i märkliga färger simmade utanför palatset.

Ingen behövde arbeta.

Ingen verkade ha bråttom.

Urashima stannade.

En dag blev två.

Två blev tre.

Kanske stannade han längre.

Det var svårt att veta.

I palatset kändes tiden annorlunda.

Men en morgon tänkte Urashima på sin by.

På båten.

På stranden.

På människorna där hemma.

Han tänkte på hur havet såg ut tidigt på morgonen.

Och plötsligt saknade han allt.

“Jag måste åka hem”, sa han till Otohime.

Hon blev tyst.

“Är du säker?”

“Ja.”

“Du kan stanna här.”

Urashima skakade på huvudet.

“Jag vill se min familj igen.”

Lådan

Otohime försökte inte stoppa honom.

När det var dags att resa gav hon honom en liten ask.

Den var vackert gjord och stängd med ett snöre.

“Ta den här.”

Urashima tog emot den.

“Vad finns i den?”

Otohime svarade inte direkt.

Sedan sa hon:

“Öppna den aldrig.”

Urashima log lite.

“Varför ger du mig den då?”

“För att den tillhör dig nu.”

Det var inte mycket till förklaring.

Men Urashima lovade.

Han satte sig på sköldpaddans rygg igen.

Palatset försvann bakom honom.

Vattnet blev ljusare.

Till slut såg han solen.

Hemma

Urashima steg i land på samma strand som han hade lämnat.

Först kändes allt normalt.

Havet var kvar.

Bergen var kvar.

Men något var fel.

Han såg inga båtar han kände igen.

Husen såg annorlunda ut.

En väg gick där det tidigare hade varit fält.

Urashima gick mot sitt hem.

Huset fanns inte.

På samma plats stod ett annat hus.

En främmande man kom ut.

“Ursäkta”, sa Urashima. “Vem bor här?”

Mannen gav honom ett konstigt svar.

Sin egen familjs namn.

Urashima trodde att han hade gått fel.

“Jag letar efter familjen Urashima.”

Mannen tänkte efter.

“Urashima?”

“Ja. Jag heter Urashima Tarō.”

Mannen skrattade först.

Sedan såg han att Urashima menade allvar.

“Det finns en gammal berättelse om någon med det namnet”, sa han.

“En fiskare som försvann till havs.”

Urashima kände hur något kallt gick genom kroppen.

“När?”

Mannen såg på honom.

“För flera hundra år sedan.”

Ingen väntade

Urashima gick genom byn.

Han frågade fler människor.

Alla gav ungefär samma svar.

Namnet Urashima fanns kvar.

Men bara som ett gammalt namn.

En historia.

Någon mindes att en fiskare hade försvunnit.

Ingen mindes honom.

Alla han hade tänkt återvända till var borta.

Hans familj.

Hans vänner.

Människorna han brukade möta på stranden.

Till och med byn hade fortsatt utan honom.

Urashima satte sig vid havet.

Några dagar.

Det var allt han trodde hade gått.

Några dagar.

Han tog fram asken som Otohime hade gett honom.

Öppna den aldrig

Urashima höll asken i händerna.

Öppna den aldrig.

Han hade lovat.

Men varför skulle det spela någon roll nu?

Det fanns ingen att gå tillbaka till.

Inte här.

Och kanske inte där heller.

Han drog långsamt upp snöret.

Sedan öppnade han locket.

Vit rök steg ur asken.

Den omgav hans ansikte.

Hans händer förändrades.

Huden blev tunn och gammal.

Ryggen böjdes.

Håret blev vitt.

På några ögonblick blev Urashima den ålder som världen redan hade blivit utan honom.

Asken föll ur hans händer.

Och röken försvann.

Tre dagar

Historien brukar beskrivas som en berättelse om ett löfte.

Urashima fick veta att han inte fick öppna asken.

Ändå gjorde han det.

Men kanske finns det en annan fråga i berättelsen.

Var hör Urashima hemma när han kommer tillbaka?

Palatset under havet var inte hans hem.

Men hans gamla hem finns inte heller längre.

Han längtade tillbaka till ett liv som fortfarande fanns i hans minne.

Problemet var bara att världen inte hade väntat på honom.

Det kanske är det märkligaste med berättelsen om Urashima Tarō.

Han reser till en fantastisk plats under havet.

Han möter en prinsessa.

Han ser saker ingen annan människa får se.

Ändå handlar den sorgligaste delen inte om magi.

Den handlar om något mycket enklare:

att komma hem -

och upptäcka att “hemma” inte längre finns.