Ett meddelande skickat till fel person

Klockan är 22.47 när Lina ligger i sängen och stirrar på mobilen.

Hon borde sova.

I stället skriver hon till sin bästa vän, Maja.

Jag tror att Erik är den mest irriterande personen jag har träffat.

Hon läser meningen en gång till.

Sedan skriver hon:

Han pratar hela tiden på möten, men säger nästan ingenting. Hur är det ens möjligt?

Lina ler för sig själv.

Det känns skönt att skriva det.

Hon trycker på skicka.

Två sekunder senare försvinner leendet.

Meddelandet gick inte till Maja.

Det gick till Erik.

För sent

Lina sätter sig upp i sängen.

Nej.

Nej, nej, nej.

Hon öppnar chatten igen.

Där står det.

Två meddelanden.

Till Erik.

Hennes kollega Erik.

Samma Erik som sitter mittemot henne på jobbet fyra dagar i veckan.

Lina trycker snabbt på meddelandet.

Kan hon ta bort det?

Ja.

Ta bort för alla.

Hon trycker.

Det första meddelandet försvinner.

Sedan det andra.

Bra.

Hon andas ut.

I ungefär tre sekunder.

Sedan ser hon texten under hans namn.

Aktiv nu.

Lina slutar andas igen.

Har han sett det?

Hon skriver till Maja.

JAG HAR GJORT NÅGOT HEMSKT.

Maja svarar nästan direkt.

Vad?

Jag skickade två meddelanden om Erik till Erik.

Tre prickar dyker upp.

Försvinner.

Kommer tillbaka.

Till slut skriver Maja:

Vad stod det?

Lina skickar en skärmbild.

Det tar längre tid än vanligt innan Maja svarar.

Okej.

Vad betyder “okej”??

Det betyder att du kanske borde börja ett nytt liv i ett annat land.

Lina kastar mobilen på kudden.

Sedan tar hon upp den igen.

Chatten med Erik är fortfarande tom.

Förutom:

Du tog bort ett meddelande.

Två gånger.

Det ser nästan värre ut.

Nu vet han att någonting har hänt.

Men inte vad.

Kanske.

Nästa morgon

Lina kommer till kontoret tjugo minuter tidigare än vanligt.

Hon vet inte varför.

Kanske hoppas hon att hon kan vara vid sitt skrivbord innan Erik kommer.

Som om det skulle hjälpa.

Hon sätter på datorn.

Öppnar mejlen.

Stänger mejlen.

Öppnar mejlen igen.

Klockan 08.31 kommer Erik in.

“God morgon”, säger han.

Hans röst låter helt normal.

“God morgon”, säger Lina.

Lite för snabbt.

Erik hänger av sig jackan.

Tar kaffe.

Sätter sig.

Ingenting händer.

Lina tittar på sin skärm men läser samma mening fyra gånger.

Till slut säger Erik:

“Du, Lina?”

Nu händer det.

“Ja?”

“Du skickade något igår kväll.”

“Gjorde jag?”

Direkt ångrar hon svaret.

Erik tittar på henne.

“Ja.”

“Just det.”

Tystnad.

“Men du tog bort det.”

“Ja.”

Mer tystnad.

Lina känner hur varm hon blir i ansiktet.

Sanningen, nästan

“Det var fel person”, säger hon.

“Jag förstod nästan det.”

Erik ler lite.

Det gör situationen både bättre och värre.

“Var det något viktigt?”

Lina tänker snabbt.

Hon kan säga nej.

Hon kan säga att det handlade om middag.

Eller en adress.

Eller en bild på en katt.

Något normalt.

Men problemet är att Erik redan vet att hon tog bort två meddelanden direkt efter varandra.

Och han är inte dum.

“Det handlade faktiskt om dig”, säger Lina.

Eriks ansikte förändras lite.

Inte mycket.

Bara tillräckligt.

“Jaha.”

“Men inte på det sättet det låter.”

“Jag vet inte hur det låter.”

“Nej. Just det.”

Lina önskar att golvet kunde öppna sig.

Vad hon egentligen menade

Hon tar ett andetag.

“Jag var irriterad efter mötet.”

Erik säger ingenting.

“Du pratade ganska länge.”

Nu ler han inte längre.

“Mm.”

“Och jag kände att vi aldrig kom fram till något.”

“Så du skrev det till någon?”

“Ja.”

“Tydligen till mig.”

“Ja.”

Erik tittar ner på sitt kaffe.

Lina väntar.

Efter några sekunder säger han:

“Det är faktiskt inte första gången någon säger det.”

Lina tittar upp.

“Va?”

“Att jag pratar för mycket på möten.”

“Jaha.”

“Min chef sa nästan samma sak förra året.”

Nu vet Lina inte vad hon ska säga.

Hon hade förberett sig på ilska.

Inte det här.

Ett oväntat svar

Erik lutar sig tillbaka i stolen.

“Vad skrev du exakt?”

“Det vill du inte veta.”

“Nu vill jag verkligen veta.”

Lina skrattar nervöst.

“Jag skrev att du är den mest irriterande personen jag har träffat.”

Erik höjer ögonbrynen.

“Okej.”

“Och att du pratar hela tiden utan att säga något.”

Nu börjar Erik skratta.

Inte mycket.

Men på riktigt.

“Den var ganska bra.”

“Förlåt.”

“Nej, alltså, den gjorde ont. Men den var bra.”

Lina börjar också skratta.

Spänningen i kroppen försvinner lite.

Sedan blir Erik tyst.

“Men du kunde kanske ha sagt något till mig.”

“Jag vet.”

“I stället för till Maja.”

Lina stirrar på honom.

“Hur vet du att det var Maja?”

Erik tar en klunk kaffe.

“Du skickade ett tredje meddelande också.”

Lina känner hur hela kroppen fryser.

“Vad?”

Erik tar upp mobilen.

“Du skrev: ‘Maja, jag tror att jag precis har förstört mitt liv.’”

Lina blundar.

“Jag hatar den här dagen.”

“Den har precis börjat.”

Efter mötet

Senare samma dag har teamet ett nytt möte.

Erik börjar prata.

Lina tittar ner på sina anteckningar.

Två minuter går.

Sedan stannar han mitt i en mening.

“Nu har jag pratat ganska länge”, säger han.

Några personer runt bordet skrattar.

Lina tittar upp.

Erik tittar på henne.

“Har jag sagt något än?”

Den här gången skrattar hon också.

“Lite”, säger hon.

Efter mötet går de tillbaka mot sina skrivbord.

“Förresten”, säger Erik.

“Ja?”

“Jag tycker också att du kan vara ganska irriterande.”

Lina stannar.

Erik fortsätter gå.

Efter några steg vänder han sig om.

“Men du säger åtminstone något när du pratar.”

Lina tittar på honom.

Sedan börjar hon skratta.

Det var kanske inte den konversation hon hade velat ha.

Men det var åtminstone en riktig konversation.

Och ibland börjar det så.

Med något man absolut inte menade att skicka.