Mannen som sprang efter solen

Solen rörde sig över himlen.

Varje morgon kom den tillbaka.

Varje kväll försvann den bakom världen.

Människor kunde se den.

De kunde känna värmen från den.

Men ingen kunde komma nära den.

Kua Fu bestämde sig för att försöka.

Han skulle springa efter solen.

Och han skulle hinna ikapp den.

Ett omöjligt lopp

Kua Fu började springa västerut.

Solen stod framför honom.

När den rörde sig över himlen fortsatte han efter.

Över marken.

Förbi berg.

Genom stora, öppna landskap.

Han stannade inte.

Solen sjönk långsamt.

Men Kua Fu fortsatte.

Avståndet mellan dem blev mindre.

Till slut kom han så nära att ljuset omkring honom blev starkare och starkare.

Värmen blev nästan omöjlig att tåla.

Men han vände inte tillbaka.

Han hade sprungit hela dagen för att nå hit.

Nu tänkte han inte ge upp.

Törsten

Sedan kom törsten.

Först var Kua Fu bara torr i munnen.

Sedan kändes det som om hela kroppen brann.

Han behövde vatten.

Han kom till Huang He, den stora Gula floden.

Han böjde sig ner och drack.

Och drack.

Och drack.

Men törsten försvann inte.

Så han gick vidare till Weifloden.

Han drack där också.

Ändå räckte det inte.

Två floder hade inte varit nog.

Kua Fu tittade mot norr.

Där, sades det, fanns ett enormt vatten.

En stor sjö eller våtmark med mer vatten än han kunde behöva.

Om han bara kunde nå den skulle han kunna dricka.

Sedan skulle han fortsätta efter solen.

Vägen norrut

Kua Fu började springa igen.

Men den här gången sprang han inte mot solen.

Han sprang mot vatten.

Varje steg blev tyngre.

Munnen var torr.

Benen ville inte längre bära honom.

Ändå fortsatte han.

Det stora vattnet fanns någonstans framför honom.

Han behövde bara komma lite längre.

Lite längre.

Men Kua Fu nådde aldrig fram.

På vägen föll han.

Törsten hade blivit för stark.

Mannen som hade försökt springa ikapp solen dog innan han hann fram till vattnet.

Staven

Kua Fu hade burit en stav under sin resa.

När han förstod att han inte längre kunde fortsätta kastade han den ifrån sig.

Sedan händer något märkligt i berättelsen.

Staven ligger inte bara kvar på marken.

Den förändras.

Ur den växer träd.

Fler och fler.

Till slut finns där en hel skog.

En skog där andra resande kan hitta skugga och frukt.

Kua Fu nådde aldrig solen.

Han nådde inte heller det stora vattnet.

Men där hans resa slutade började något annat växa.

Men varför sprang han?

Det finns en fråga som den gamla berättelsen aldrig riktigt svarar på.

Varför gjorde Kua Fu det?

Var han arg på solen?

Ville han fånga den?

Ville han förstå den?

Ville han bevisa att ingen väg var för lång?

Texten säger nästan ingenting.

Den berättar bara vad han gjorde.

Han såg solen.

Han sprang efter den.

Han fortsatte när det blev varmt.

Han fortsatte när han blev törstig.

Och han slutade först när kroppen inte kunde fortsätta längre.

Det gör Kua Fu svår att placera.

Är han modig?

Eller dum?

Är berättelsen en varning för människor som vill ha det omöjliga?

Eller handlar den om något annat - om människor som vet att något är omöjligt och ändå börjar springa?

Något blir kvar

Kua Fu vann inte.

Om man bara ser till målet är berättelsen enkel.

Han försökte nå solen.

Han misslyckades.

Men myten slutar inte där.

Den slutar med träden.

Med något levande som växer där en människa föll.

Det förändrar berättelsen lite.

Kanske behöver ett försök inte lyckas för att lämna något efter sig.

Och kanske är det därför Kua Fu fortfarande springer genom en berättelse som är flera tusen år gammal:

inte för att han nådde solen,

utan för att han verkligen försökte.