Den målade huden

Tidigt en morgon var Wang på väg genom staden.

Gatorna var nästan tomma.

Då såg han en ung kvinna gå framför honom.

Hon bar på ett stort knyte och verkade ha svårt att gå.

Wang ökade farten.

När han kom närmare såg han att hon var mycket vacker.

“Varför går du ensam så här tidigt?” frågade han.

Kvinnan såg först tveksam ut.

“Det spelar ingen roll”, sa hon. “Du kan ändå inte hjälpa mig.”

“Det vet du inte”, svarade Wang.

Efter en stund berättade hon.

Hennes familj hade sålt henne till ett rikt hushåll. Där hade hon blivit illa behandlad och till slut rymt.

“Vart ska du nu?” frågade Wang.

“Jag vet inte.”

Wang tänkte en stund.

Sedan sa han:

“Jag har ett rum inte långt härifrån. Du kan stanna där tills du vet vad du ska göra.”

Kvinnan följde med honom.

En hemlighet

Rummet låg lite avskilt från resten av Wangs hem.

När kvinnan såg att de var ensamma sa hon:

“Om jag ska stanna här får ingen veta att jag finns.”

Wang lovade.

I flera dagar höll han henne gömd.

Till slut berättade han ändå för sin fru, Chen.

Chen blev genast orolig.

“Du vet inte vem hon är”, sa hon. “Hon kanske tillhör en mäktig familj. Skicka bort henne innan det blir problem.”

Men Wang lyssnade inte.

Han tyckte att Chen överdrev.

Kvinnan verkade ju rädd och hjälplös.

Och framför allt:

hon var vacker.

Mannen på marknaden

Några dagar senare gick Wang till marknaden.

Där passerade han en daoistisk präst.

Prästen stannade plötsligt och tittade noga på honom.

“Vem har du träffat?” frågade han.

“Ingen särskild.”

Prästen fortsatte att titta.

“Det finns något mörkt omkring dig.”

Wang blev irriterad.

“Jag vet inte vad du pratar om.”

Prästen skakade på huvudet.

Sedan gick han därifrån och sa:

“Det är märkligt hur en människa kan vara nära döden utan att förstå det.”

Orden stannade kvar hos Wang.

För första gången tänkte han på kvinnan med en känsla som inte var nyfikenhet eller begär.

Han tänkte:

Tänk om prästen hade rätt?

Men nästan direkt ändrade han sig.

Hon såg ju helt normal ut.

Hur skulle en så vacker människa kunna vara något farligt?

Fönstret

När Wang kom hem var dörren till kvinnans rum låst från insidan.

Han knackade.

Inget svar.

Han försökte igen.

Fortfarande tyst.

Nu blev han misstänksam.

Han gick runt huset, klättrade över en låg mur och kom fram till ett fönster.

Försiktigt tittade han in.

Först förstod han inte vad han såg.

En varelse satt inne i rummet.

Den hade grönaktig hud och långa, vassa tänder.

På sängen låg något som såg ut som en stor bit tyg.

Varelsen höll en pensel i handen.

Den målade på tyget.

Wang stod helt stilla.

Sedan såg han vad det egentligen var.

Det var inte tyg.

Det var en människas hud.

Varelsen lade ifrån sig penseln.

Den tog upp huden med båda händerna, ungefär som när någon tar på sig en jacka.

Sedan drog den huden över sin kropp.

Ansiktet förändrades.

Händerna förändrades.

Kroppen förändrades.

Några sekunder senare stod den unga kvinnan där.

Wang föll nästan bakåt.

Han förstod nu vad prästen hade försökt säga.

För sent

Wang sprang tillbaka till marknaden och började leta efter prästen.

Till slut hittade han honom utanför staden.

“Du hade rätt”, sa Wang. “Hjälp mig.”

Prästen följde inte genast med.

“Den varelsen har också kämpat för att överleva”, sa han. “Jag vill helst inte döda den.”

I stället gav han Wang ett heligt föremål och sa åt honom att hänga det över sovrumsdörren.

“Det borde hålla varelsen borta.”

Wang gjorde precis som han blivit tillsagd.

På kvällen hörde han ljud utanför dörren.

Han vågade inte titta.

Chen gjorde det i stället.

Kvinnan stod där.

Hon såg föremålet över dörren och stannade.

Hon kunde inte komma in.

Efter en stund gick hon därifrån.

Wang började andas igen.

Men snart kom hon tillbaka.

Den här gången var hon rasande.

Hon förstörde skyddet.

Sedan bröt hon upp dörren.

Hjärtat

Chen hann knappt reagera.

Varelsen gick direkt till Wang.

Den rev upp hans bröst -

och tog hans hjärta.

Sedan försvann den.

När familjen kom in var Wang redan död.

Nästa morgon hämtade hans bror prästen.

När prästen såg vad som hade hänt blev han arg.

“Jag skonade den”, sa han. “Och ändå gjorde den detta.”

Han såg sig omkring.

“Den är fortfarande i närheten.”

Mycket riktigt hade en gammal kvinna kommit till Wangs brors hus samma morgon och bett om arbete.

Prästen förstod direkt vem hon var.

Han gick dit med sitt svärd.

När den gamla kvinnan försökte fly slog han henne.

Huden föll av.

Under den fanns samma hemska varelse som Wang hade sett genom fönstret.

Den här gången lät prästen den inte fly.

Chen vill ha tillbaka sin man

Men för Chen spelade det nästan ingen roll att varelsen var borta.

Wang var fortfarande död.

Hon bad prästen:

“Kan du inte rädda honom?”

“Nej”, svarade han. “Jag kan inte väcka en död människa.”

Chen fortsatte att be.

Till slut sa prästen:

“Det finns kanske någon som kan hjälpa dig.”

Han berättade om en märklig tiggare som brukade gå omkring på marknaden.

“Be honom om hjälp. Och vad han än gör - bli inte arg.”

Chen hittade mannen.

Han var smutsig, högljudd och verkade inte alls som någon som kunde väcka döda.

Hon föll på knä framför honom.

“Snälla. Rädda min man.”

Tiggaren började skratta.

“Varför kommer du till mig? Tror du att jag är härskare över de döda?”

Chen gav sig inte.

Då slog han henne med sin käpp.

Hon stod kvar.

Folk började samlas runt dem.

Sedan harklade sig mannen.

Han spottade i handen.

Och höll fram det mot Chen.

“Ät.”

Det värsta valet

Chen stirrade på honom.

Människorna omkring henne såg på.

Hon skämdes.

Hon mådde illa.

Allt i henne ville gå därifrån.

Sedan kom hon ihåg vad prästen hade sagt:

Vad han än gör - bli inte arg.

Så hon svalde.

Det kändes som om något fastnade i hennes bröst.

När hon tittade upp var tiggaren redan på väg bort.

Chen följde efter honom, men han försvann.

Hon gick hem.

Nu hade hon förlorat sin man, blivit slagen inför en hel marknad och tvingats svälja något fruktansvärt.

Och ingenting hade förändrats.

Något rör sig

Chen började förbereda Wangs kropp för begravningen.

Hon grät medan hon arbetade.

Plötsligt började hon må illa.

Något rörde sig upp genom hennes hals.

Hon böjde sig fram.

Något föll ur hennes mun -

rakt ner i Wangs öppna bröst.

Chen stirrade.

Det var ett hjärta.

Och det slog.

Hon tryckte snabbt ihop såret och band tyg hårt runt kroppen.

Efter en stund tyckte hon att Wangs hud inte längre kändes lika kall.

Hon väntade.

Mitt i natten hörde hon något.

Andning.

På morgonen öppnade Wang ögonen.

Han mindes nästan ingenting.

“Det känns”, sa han, “som om jag har haft en märklig dröm.”

En vacker hud

Pu Songling avslutar den ursprungliga berättelsen med en ganska hård kommentar.

Människor ser något vackert och antar att det också är gott.

De hör en varning och väljer att inte tro på den.

Wang såg kvinnans ansikte och tänkte att prästen måste ha fel.

Chen såg tiggaren och hade alla skäl i världen att tro att han inte kunde hjälpa henne.

Båda såg ett yttre.

Båda hade fel.

Men kanske är det just därför bilden i berättelsen fortfarande fungerar flera hundra år senare:

en perfekt vacker människa -

som bokstavligen bara bär sin skönhet som en hud.